Inte alls konstigt. Efter nästan fyra månader tillsammans – från repstart tidig maj till sista föreställning sen augusti – är det självfallet med blandade känslor vi bryter upp och går skilda vägar. Livet på och bakom scen har svetsat samman oss alla och skapat en härlig stämning och laganda. Så det är bara att slå fast, Fredriksdalsteatern 2011 var en förträfflig årgång. På alla sätt. Vilket naturligtvis satte sin prägel på avslutningsfesten.
… och alla myggorna är med. Inte ett mygg störde kvällens festligheter. Ändå blev just myggorna en av höjdpunkterna. Så kanske skulle vi samfällt stämt upp Jules Sylvains gamla Skärgårdsflirt där dansen går på alla bryggorna och alla myggorna är med. Men allsång blev det inte den här kvällen. Den överlåter vi åt årets skåning, Måns Zelmerlöw, att ta hand om på en helt annan scen.´
På teatern är det andra myggor som gäller. De kallas så, minimikrofonerna som varje skådespelare bär i en finurlig konstruktion. Känslig teknik – inte minst på en friluftsscen – som kräver varsam hantering. Det är säkert därför som Mikael Bohlin, teaterns produktionsledare, med glimten i ögat instiftade hederspriset Guldmicken redan 1995. Efter varje säsong delas priset ut till den som vårdat sin mygga bäst. En gimmick naturligtvis men som också tjänar sitt syfte. Myggorna vårdas ömt och inför avslutningen är spänningen olidlig (som Peter Harryson skulle uttryckt det). Enväldig jury och prisutdelare är Mikael själv som också ligger bakom sprutmålningen av mickarna i guld, silver och brons.
Årets Guldmick för extraordinär varsamhet och omvårdnad går till …
Det gick inte att skilja dem åt. Så för första gången delades två guldmickar ut. Den ovanskliga äran tillkom Karin Bergquist och Alexander Larsson. Båda debutanter på Fredriksdalsteatern, så ingen hördes ropa ”äntligen!”. Mathilde S Hebrand premierades med Silvermicken, medan Bronsmicken gick till Birgitta Rydberg.
Ingen kan busvissla som Eva Rydberg. Första gången jag upplevde det live var efter en Guldmaskgala på Djurgården för några år sedan. Det var kallt och snön föll. Inte en taxi inom synhåll. Då ljöd den genomträngande signalen i natten. Det dröjde inte länge förrän hälften av Stockholms alla taxibilar dök upp. Lätt överdrivet. Men nog kom det droskor så att det räckte till flera av sällskapen.
Hur motiverar jag nu den avvikelsen från ämnet? Jo, ni vet hur det är när många personer samlas för en stunds minglande i väntan på ett arrangemang. Om man då själv håller tyst en stund och bara lyssnar märker man snart hur sorlet når allt högre ljudnivåer. Hur äska tystnad för att värdparet ska kunna göra sig hört? Inga problem när värdinnan heter Eva Rydberg. Snart satt alla till bords för 2011 års epilog.
Det blev en härlig kväll med fyndiga tal, ståuppkomik och showande.
God mat och dryck. Hög stämning. Mycket känslor. Nämnda prisceremoni inte att förglömma. Och så kvällens clou. Som traditionen påbjuder. Alla som är med på Fredriksdal för första gången ska stå för underhållningen. Vilket de gjorde med besked. Repeterat och improviserat. Mycket uppskattat.
Bloggaren i kulisserna tackar för en alltigenom angenäm sommar. Dags att släcka ner på scenen för i år. Min lampa kommer dock att fortsätta lysa. Jag har för avsikt att sporadiskt återkomma med ojämn regelbundenhet till mina tankar, reflektioner och iakttagelser kring teater och kultur i allmänhet och Fredriksdalsteatern i synnerhet.
Väl mött igen!