Flyttade in den 4 maj. Med hela flyttlasset på fickan. Det är här jag ska vistas i sommar. På Eldert Lane 23. Fast inte i huset utan bakom. Men visst händer det att jag njuter en kopp te i de förtjusande systrarna Brewsters sällskap. Däremot smakar jag aldrig på fläderbärsvinet. I sanningens namn har de heller aldrig erbjudit mig en sängfösare.
Livet i kulisserna blir aldrig monotont. Från min utsiktspost bjuds jag allehanda förlustelser…
Breda leenden, smittande skratt, kuttrande duvor och Jönssons katt. Eller vems katt det nu var som mjauande hälsade på nyligen. Söt var den i alla fall. Symptomatiskt på något sätt. Och tanken slog mig. Klart att de älskvärda systrarna Brewster i Brooklyn hade varit de perfekta kattmammorna. Men någon katt ingår inte i ensemblen. Och någon jamsession serveras inte heller. Däremot bjuder teatern som vanligt publiken på såväl avancerad komik som sång och musik, fågelkvitter och duvkutter.
Måste bara få komma med en berättigad undran. Baserad på lång erfarenhet från olika teatrar. Både i salongen och bakom kulisserna. Varför är premiärpubliker nästan alltid mer svårflirtade än all annan teaterpublik? Snobberi? Självutnämnda konnässörer som hellre dåsar till Shakespeare (alls ingen skugga över honom) än öppet skrattar åt komedier och lustspel?
Premiären i år föregicks som vanligt av fyra publikrepetitioner med enormt gensvar från salongen. Så kom premiären. Var det verkligen samma pjäs? Visst skrattades och applåderades det. Men inte tillnärmelsevis som dagarna före. Och absolut inte som dagarna därpå med ”vanlig” publik, då allt var precis som det brukar vara. Mycket skratt och stående ovationer.
Visst är det fascinerande att samma pjäs kan tas emot så olika. Nog borde alla kunna öppna sina sinnen på vid gavel och låta föreställningen bli till balsam för själen.
Läser recensioner medan Jimmy Durante ljuder i högtalarna. Det är spelledigt idag. Men ljudkillarna är på plats och låter musiken flöda i den tomma salongen. Mr Durantes omisskännliga stämma uppmanar Make someone happy och Smile. Med glädje tar jag vinken ad notam. Det är ju precis vad som bjuds från den här scenen varenda sommar.
Skummar några tidningar.
Skånska Dagbladet: ”Systrarna tar hem spelet. Eva Rydberg och Marianne Mörck är läskigt bra som systrarna Martha och Abby Brewster… de lyfter fram den absurda humorn och prickar in fullträffarna på löpande band. Det är komiskt finlir, mycket njutbart ner till ögonkastnivå… Systrarna Brewster kompletteras på högsta nivå av Björn Kjellman…”
Svenska Dagbladet: ”Tokstollar som väcker sympati… förtätad familjär stämning kring denna dråpligt morbida komedi, där man fattar sympati för alla tokstollar på scenen… Scendrottningarna Rydberg och Mörck finner snabbt varandra i ett lyhört samspel… Björn Kjellman svänger säkert mellan tillstånden… Hela ensemblen arbetar sig säkert igenom Calle Norléns fyndiga ordlekar och anakronismer…”
Kristianstadsbladet: ”… skrattnerverna kittlas rejält. Det ska vi tacka radarparet Eva Rydberg och Marianne Mörcks härliga personkemi, drivna koordination och sceniska charm för… garanterat skrattmys hela vägen!”
Helsingborgs Dagblad: ”Eva Rydberg och Marianne Mörck är suveräna i rollerna… Björn Kjellman använder hela kroppen… en rolig, plastisk rolltolkning.”
Expressen: ”Tanterna Rydberg och Mörck är läckra… Vilken kemi, vilken replikföring.”
Till sist – the one and only Sven Melander. Träffade honom bakom scen efter premiären. På plats i Skåne för repetitioner inför Semestersabotörerna, en kul sommarshow med polarna Mikael Neumann och Tommy Juth. Premiär 29 juni på Lorensdal i Vellinge. Sven var på strålande humör som vanligt. Skrattade gott, gillade föreställningen och imponerades av souvenirprogrammet. En härlig kille.
Eftersom teaterns senaste bilder på Sven är från 2005 (Hemvärnets Glada Dagar) så ”lånade” jag en nytagen på kvinnaboskemusik.se. Ber Hasse om överseende, men jag fick inte tag på dig. Säg bara till när du behöver en gentjänst.