En hel sommar med Basil, Sybil, Manuel, Polly och alla de andra välkända karaktärerna. Kan det bli roligare? Knappast. Inte för en teaterman som jag. Ingen solstol på Mallis kan mäta sig med en sommar i kulisserna. År efter år har jag följt hela processen från grundidé till premiärklart, sedan hela säsongen och slutligen den något vemodiga rivningen av scenografin och tack och hej till alla.
En christmas teddy bear från Harrods, christmas cards från Selfridges och en tasty hamburger på The Red Lion Pub i Westminster. Tog en kort tripp till London med familjen nyligen. Dels för att insupa ännu en så välgörande portion British atmosphere inför sommarens eskapader, dels för att för första gången visa upp en av våra favoritstäder för vår yngsta dotter. Det blev några fina dagar.
På tal om London, första besöket där glömmer jag aldrig. Det är många år sedan. Efter att ha upplevt alla måsten som förväntas av en ambitiös förstagångsbesökare gick jag på upptäcktsfärd i West End, teaterkvarteren. Stannade upp inför ett välbekant ansikte på en affisch utanför Albery Theatre på St Martins’s Lane. Ingrid Bergman log mot den unge svensken. Jag insåg det hopplösa i att få biljetter till kvällen men gjorde ett försök. En vänlig dam i kassan meddelade att hon just fått ett återbud. Jag slog till och fick vara med om en av mitt livs största teaterupplevelser.
The Constant Wife av W Somerset Maugham med Ingrid Bergman som det stora namnet i rollistan. Regissören var om möjligt ett ännu större namn. John Gielgud! Köpte program och bänkade mig i god tid. Det kändes stort. Jag lyssnade på sorlet, bara engelska från alla håll. Reste mig gång på gång för att släppa fram sena gäster. Noterade en typisk skillnad på engelsk och svensk teateretikett. Under ständiga excuse me och thank you och med ryggen (för att inte säga bakdelen) vänd mot mig passerade sällskap efter sällskap in mot mitten av raden.
Ridån gick upp och skådespelet tog sin början. Efter några minuter började jag undra om verkligen Ingrid Bergman skulle uppenbara sig. Hade hon ersatts den här kvällen? Hade jag i sorlet missat någon information? Några minuter senare gjorde hon entré, vår stora stjärna från filmens värld. Det gick ett sus genom publiken som reste sig i bänkarna och applåderade. Självklart gjorde jag likadant och jag kan försäkra att det dröjde minst 5 minuter innan publiken satte sig och spelet kunde återupptas. Hyllningen var enorm.
Jag tror absolut att jag var ensam svensk i salongen den kvällen. Hörde inget annat tungomål än engelska trots att jag rörde mig flitigt i pausvimlet. Tror till och med att jag uppspelt tog mig en gin och tonic. Hyllningarna av Ingrid Bergman gjorde gott i hela min svenska lekamen. Patriotismen svallade. Stolt som en tupp eller kanske proud as a peacock knallade jag hem till hotellet efter en förtrollad afton. Vilken sinkadus att jag kom i precis rätt tid för att få biljetter. Jag hade fått uppleva Ingrid Bergman live från femte bänk på Albery Theatre. Oförglömligt.
Om ni händelsevis letar efter Albery Theatre när ni kommer till London ber jag er notera att teatern bytte namn 2006 och heter idag Noël Coward Theatre.
Jag har många minnesbilder att förmedla från Londons teaterkvarter. En vacker dag ska jag berätta mer om både dåtid och nutid. Till sist vill jag önska er alla en angenäm julhelg. Den kommer långt fortare än ni anar.
Väl mött igen i bloggosfären och mer än gärna i den brittiska humorns tecken på Fredriksdalsteatern kommande sommar!