BLOGGAREN I KULISSERNA BLIR SMÅTT NOSTALGISK OCH SPINNER VIDARE PÅ TEMAT DOFT.

 

En doft kan vara förrädisk, förförisk, förvirrande. För att försäkra mig själv om att hitta tillbaka efter alla omvägar och utvikningar låter jag tråden löpa efter mig på min labyrintiska irrfärd. Ordfärd. Likt Ariadne en gång på Kreta.

Ord om doft blir lätt många och svepande. Ty doften är flyktig och svår att fånga. För mig är den något mystiskt. Som fascinerar. Som attraherar. Som kan locka och skrämma bort. Men som också kan framkalla minnesbilder. Jag tar sikte mot julen och tillåter mig glida mellan sekel, decennier och tempus.

Sommaren 1959. Lång och het. En snäll gammal tant på landet med spetsgardiner i fönstren, antimakasser på stoppmöblerna och skinande köksgolv. Där doftade Cremosin, kamomillte och kamferliniment till en sliten gammal rygg. Hennes linneskåp var praktfullt med sina veckade örngottsband och små broderade tygpåsar innehållande lavendel. Vid mycket speciella tillfällen plockade tanten fram flaskan med 4711. Några droppar försiktigt applicerade bak öronen fick henne att känna sig nästan syndigt flärdfull.

Från småskolan sitter två godisdofter fast för evigt. Svarta munnar doftade violpastiller. Röda förmedlade en ånga av hallon härstammande från stora hårda karameller som varade länge och kostade 5 öre.

Historieläraren på läroverket några år senare går väl inte till hävderna som framstående pedagog, men outplånligt är minnet av hans mycket speciella doft. Eller snarare lukt. Med all sannolikhet ett resultat av kombinationen naftalinpreparerade gångkläder och pepparmyntsindränkt näsduk.

Doft kan således, mitt herrskap, i hög grad vara nostalgi.

Doft kan också vara gastronomi. En konst som i högre grad appellerar till luktsinnet än till smaksinnet. Täppt näsa gör den läckraste anrättning utslätad. Så lyd ett bränt barns råd; gack icke (som Strindberg uttryckte det) på krogen i förkylt tillstånd! Med frisk näsa däremot känns doften av timjan från ärtsoppan tydligt. Nykrossad oregano på pizzan för tankarna till Via Veneto i Rom. Och vidare till Paris där vitlöksångorna stiger från fatet med Cœur de filet Provençale. Doft kallas ångorna av traktören och hans gäster. Men knappast av den närmaste omgivningen som inte avnjutit samma måltid.

På en vida berömd restaurang i gamla stan i Stockholm detta nådens år sitter ett illustert sällskap. Med armen i höjd med översta västknappen, som god sed påbjuder, utbringar värden sin välkomstskål i en röd Bordeaux från anno -75. På vinkännarvis snurrar han glaset och noterar bouqueten, medan cognacskonnässören strax intill, som redan hunnit genom middagen, värmer den tunna kupan i handen och andas in den omisskännliga doften av svart Renault.

Den ytterst välmående kritstrecksranden vid sitt stambord borta i valvet för cigarren fram och tillbaka under näsan. Som för att känna om det gördelomgärdade rökverket är värt mödan att tända. Jodå, det gick väl an på den tiden. Hovmästaren bistår och gråblå rökmoln sprider sig till närstående bord. Min andra hjärnhalva, inte den som registrerar dofter utan den musikaliska, börjar gnola Flickan i Havanna.

Då är steget till Den Gyldene Freden inte långt. Något mer prosaisk än cigarrmannen nyss, sätter piprökaren eld på sin tobak och försvinner för en kort stund i ett moln, vars doft avslöjar hans passion, Är det självaste greve Gilbert Hamilton som glöder? Eller sitter inte karln där och röker Clan med den säregna vaniljtouchen?

Tankarna flyger vidare ombord på tidmaskinen. Till Stureplan för längesen. Då fanns ännu Arvid Nordquists delikatessaffär där. Med sina dofter från den fina världen, som Karl Gerhard besjöng fenomenet, blev den ett populärt vattenhål för sybariter och finsmakare. Vid entrén stod en uniformerad man som öppnade dörren och hälsade välkommen. Dit gick jag ofta bara för att känna doften av allehanda läckerheter och för att studera människor. Inhalationen var kostnadsfri och ytterst välgörande. Idag får Östermalmshallen tjäna som replik.

Apropå lekamlig njutning. Entusiasterna talar gärna om doften av surströmming, medan de som har andra preferenser under mörkögda augustikvällar väljer annan vokabulär för att beskriva Norrlandsgillets atmosfär.

Vad som är doft är uppenbarligen en fråga om tycke och smak. Snille och smak, korrigerar bokmalen som förordar andlig spis och tar ett djupt andetag nyss inkommen i antikvariska bokhandeln. Dock fryner den mindre litterate som förirrat sig in bland de gamla bokverken.

Naturen är omåttligt generös mot den som ger sig tid att känna efter. Varje årstid har sina dofter, även om vår och sommar bjuder flest upplevelser.

Bland de mest påtagliga, självklart kung Liljekonvalj av dungen (Gustaf Fröding) som majestätiskt breder ut sig i sitt skuggiga miniland. Och så kaprifolen som doftar intensivt i sommarkvällen. På något förunderligt sätt hör den vackert svarta skogssnigeln till just den bilden. Precis som den fräna lukten av räv som hänger sig kvar långt efter att Mickel passerat på sin kvällsjakt. Exakt så har jag upplevt åtskilliga aftnar på en ö i den stockholmska arkipelagen.

Jasminen inte att förglömma. Och vildrosorna och alla förädlade rosor som sprider väldoft i trädgårdarna. Fläder och malört ger sina alldeles speciella associationer. Kungsmynta smulad mellan fingrarna, kryddträdgårdens alla övriga fantastiska aromer och den triviala men friska och besjungna doften av nyslaget hö. Naturen är ett enda stort doftkalejdoskop. ”Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill.”

Precis som varje årstid har sina dofter, har varje högtid sina. Men visst är julen vår mest doftande högtid. Den som till äventyrs missat alla andra indikationer på att julen närmar sig, undgår inte att med luktsinnet notera vad som är på gång redan veckor före den stora helgen.

Det blötas lutfisk (nåja, jag känner bara en som fortfarande insisterar på att göra det själv) och bakas pepparkakor. Grisar och bockar och hjärtan och stjärnor. Och några med korinter på. Det gräddas saffransbullar. Några håller ljusstöpartraditionen vid liv och själv håller jag styvt på att lacka såväl julkort som julklappar. Utan den doften blir det ingen riktig jul i min värld. Flera timmars kokning av julskinkan lämnar heller ingen näsa oberörd. Det samma gäller tillagningen av brunkål och rödkål.

15120216

Så den 24 december blandas alla dofter till en julmix som vi känner igen år från år. Där finns glöggen, mumman, granen, hyacinten, apelsinen med kryddnejlikor, köttbullarna, revbensspjällen, skinkan och kålen, Janssons frestelse, mängder av levande ljus och ett jättefat med rykande varm ridgrynsgröt till tomten.

15120217

Många kluckande paket finner sina mottagare. Alla innehåller kanske inte sofistikerad väldoft i små omsorgsfullt designade och dekorerade flaskor, men säkert är att parfymerierna har goda tider, strålande tider i december.

Dofter av det här slaget sägs understryka människans personlighet, framhäva det feminina, accentuera det maskulina. Skapa spänning, mystik, gåtfullhet. Och visst är man benägen att tro på det när man får höra att ingen möda sparats för att komponera dessa parfymer. Vad sägs om de här ingredienserna? Siciliansk bergamott, basilika från Camoreöarna, rysk koriander, italiensk jasmin, orientaliska rosor, apelsinblommor, hyacint och liljekonvalj, indiskt sandelträ, ekmossa från Marocko, abessinsk civet, tonkaböna och vanilj. Då är att märka att det här är bara ett litet urval av de komponenter som ingår i en enda mycket känd parfym från ett av de stora modehusen.

Tillbaka vid utgångspunkten efter en tur i dofternas värld vill jag från mitt lilla hörn av världen ge ett litet välment råd inför helgen:

Njut av julen och alla dess dofter, sköt väl om dig och de dina så möts vi på nytt i bloggosfären och på Fredriksdalsteatern när det blivit 2016. Då serveras en riktigt rolig och sprudlande musikalkomedi. Väl mött!

15120219